Intervju i Gotlands Allehanda
/Sara
Ung Cancer
Kära 16-åriga jag, du har precis startat gymnasiet och du har redan vid den här tidpunken bestämt att du ska gentesta dig för samma cancer som din farmor, men faran kommer från ett annat håll. Om två år så kommer din mamma få diagnosen bröstcancer. Du kommer få höra många gånger under dessa år hur stark du är, för det är just det du är. Även fast än livet inte varit en dans på rosor har du lyckats behålla något och det kallas livslust. Hur skit det än är eller blir så är din kärlek och glädje till livet och dina nära större än någon skitsak som du ändå kommer lämna bakom dig. Du kommer bli en ansvarstagande kvinna redan 18 fyllda och du kommer uppleva och överleva din mammas sjukdomstid och död på dit 20 år. Samma år så kommer du prova dina vingar, för du vet att din mor inte skulle vilja att du tar sabbat utan går vidare. Du kommer uppleva den konstiga känslan så fort någon pratar om sin eller frågar om din mamma, känslan av att det är lika självklart för dig att mamma inte finns längre som det är för de andra att alla har en mamma. Att försöka mötas på vägen kommer gå bra, det är bara att våga säga att hon är borta så kommer ingen dömma, knappt ens fråga. När de sedan får höra att det inte är länge sedan häpnar dem. Du är inte den typen som har en död mamma, hur nu en moderslös typ skulle se ut, utan du är glad och utåt i alla lägen.
Kära 16-åriga jag, var inte rädd. Det kommer vara jobbigt att vara en 7 timmarsresa ifrån familjen men du har tur i både vänner och kärlek, även fast det inte blir samma sak som om hon skulle levat. Du kommer operera dig för att hindra cancern, och som du vet, planera allt in i minsta detalj inför operationerna.
Kära 16-åriga jag, jag älskar dig och är stolt över hur ditt liv kommer att bli.
Hälsningar
mig själv, Sara
...efter healingen
Men som vi båda kom överrens om så är det något i bröstkorgen. Men det verkar inte som om det behövdes idag, men jag har med all säkerhet fått styrka till något annat... vi får se vad.
Genom gyckleriet så vet jag ju att jag gillar kontroll så det kan varit just det som stoppat idag men det är det ingen som vet. Får ta steg mot att kunna släppa kontrollen och jag kommer kunna vara mer mottaglig.
Ja det blev lite flummigt idag, men så är det när man är en liten yogi som tror på lite mer saker... kanske inte allt... men att healing finns och har ett syfte det är sant som att jag sitter här och skriver dessa rader.
Sara
Healing
Jenny på Yogastudion småhealade mig i savasana för några veckor sedan... jag var då i samma skick som nu dvs jag har ägnat senaste timman att läsa runt på flera bloggar och börjat bygga upp en liten gråt i bröstet. Dålig timing men jag tror att det är det som jag kommer få ut av healingen hur jag än gör. Jag kommer gråta som ett litet barn.
Det är det som är det värsta. Du vet att du behöver inte gråta, för att du har ett fantastiskt liv ändå, men ändå så bygger man på ett litet förråd. Lyckogråt och sorggråt om vart annat. Det största felet just nu är att jag har inte sörjt klart min älskade kisse Murre som tragiskt fick ta livet till i somras, men jag har heller inte fått sörja Borka, bigeln med personligheten som kommer saknas länge. Varför? för att jag har distans till det som händer på fastlandet... och tar distans också... är mitt uppe i en musikalproduktion och vill mycket med kultursamorderiet men det händer inte mycket just nu (passiv stress).
Sedan laddar man ju också för att åka hem i påsk, ränsa ut skiten och komma tillbaka med ny energi.
Nu får man ju inte tro att jag inte kan gråta ut hos älskingen, men om jag känner att jag inte behöver så tränger jag bort det istället. Eller rättare sagt... jag har kännt mig blank... som om jag sparar det till sen... jag har velat gråta några gånger men det har liksom inte kommit... och då orkar man inte sätta på snyft-filmen som man vet kommer funka alla gånger för man vet att det skulle bara vara tragiskt.
Men nu ska jag prova healing på riktigt, hon ska få kolla in i mina knän som har bråkat över helgen, axlarna som är konstant spända sedan kommer hon väll gå på djupet och då kommer hon få se upp! Hon sa att det ska bli spännande och jag kunde bara bifalla...
Ska ta en healingstund med Marjo i sommar, för det har jag sagt att vi ska göra.
Nej nu är det dags att ta tag i dagen, måste fixa lite musikarr till musikalträningen ikväll så produktionen är perfekt om tre veckor.
Sara
Hetsig på Våffeldagen!
Jag är lite smått irriterad.... nu är de sega igen tycker jag!!
Jag var hos Kenneth i Tisdags och han skulle skicka remiss till plastiken. men jag har inte fått någon än.
Men när jag skulle boka tid men Kenneth så fick jag ju remissen redan dagen efter!!
Kan de inte ha ett jämt tempo??
Självklart är det bara min otåliga sida som vill att allt ska hända och ske på en gång.. men jag får vell finan mig i att alla inte är i samma tempo som jag.
Skulle vara skönt om jag kunde få bli opererad i början av Juni. Jag struntar blankt i om jag inte kommer vara så pigg i sommar, fastän jag blir 20 i Juli, kanske är jag lite mer flexibel då. Bara jag är fit for Borås textilhögskola om jag kommer in där.
Det är tur att jag har annat för mig också, som jobb, kreativitet, arbetsprover och annat roligt!
Tack!!
Nu såg jag också att andra BRCAsystrar har hittat hit.
Jag och min syster tar gärna emot råd och sånt från er som redan har gjort denna operationen.
Det betyder så mycket och jag tror att vi alla kommer klara oss fint!!
//Lisa
Mer väntan...
Jag vet inte vad jag ska säga mer.... börjar känna mig rätt deprimerad om jag ska vara ärlig.
Jag vill att operationen ska komma snart så att jag kan fokusera på något annat.
Det känns så konstigt allt och jag vet inte vad jag ska göra.
//Lisa
Marie hela dagen!
The Story
Jag sa "När jag är 20 ska jag ta reda på om jag har genen eller inte". För jag är den som inte orkar vänta på just något, nu eller aldrig liksom. Men samtidigt så kände jag när Sara sa att hon skulle testa sig att, jag vill inte vara den enda som inte vet i kanske ett år till. Så den 29 Oktober 2010 ringde jag runt till onkologmottagningen på USÖ. När jag sa vad jag ville så va hon kärringen jag pratade med sjukt otrevlig och sa att det kommer nog ta en tid, det är ju ingen brådska, du är ju inte sjuk. Så när jag iallafall hade fått henne att kolla upp saker och lägga remissansökan till Mammas Dr.Kenneth så la vi på och jag börjar gråta pga hundra känlor och tankar som jag fick genom att prata med kärringen.
Så gick det en tid, eller ja den 8 November 2010 fick jag meddelat att om två månader blir jag kallad till genetikprovtagning, om inte mitt tillstånd skulle förändras, alltså om jag vid 19 års ålder skulel få cancer i brösten. Ibland blir jag så arg på dessa förbaskat fina brev man får ifrån USÖ, så personliga och söta. Nu hör ni vad jag tycker om sjukhus och dess invånare.
Efter nästan två månader fick jag åka upp till Uppsala och ta provet, träffa finaste, snällaste Kristina på Akademiska. Med andra ord 21 Januari 2011. Tillsammans med mig upp hade jag en oslagbar trupp. Pappa, Mormor och underbaraste Lovisa. Då kändes det verklig som att nu jävlar händer det något. Snart är jag inte ensam om att inte veta.
Veckan efter var jag på min första äggstocksultraljudsundersökning. Min gynekolog är en väldigt trevlig kvinna som bryter på spanska(?). Mina äggstockar är i ordning. De ville ge mig en trygghet på Kvinnokliniken på USÖ om jag hade genen.
Fast nu skulle det ju dröja 1-2 månader innan provsvaret kom, trodde jag.
Fan vad jag svär men, fan vad snabba de skulle vara helt plötsligt.
17 Februari 2011 ringde Kristina och sa att det var klart och att jag kunde få komma till Uppsala dagen där på asså 18 Februari, kl 15 en fredag. Jag får panik, men jag var lyckligtvis med Lovisa och jag bestämde att 18 Februari it is.
Sagt och gjort, jag åkte upp med bara Pappa, lämnarde Pappa i väntrummet (för detta var något som jag viste kunde få mig att hysterigråta, vilket jag ogärna gör med publik). Kliver in i Rummet och kristina går rakt på sak, jag har BRCA1mutant-genen.
"När får jag operera bort brösten?" säger jag.
"När du vill, men ska du inte vänta ett tag?" säger Kristina.
Vänta? Vänta? Nä här ska det inte väntas, jag har väntat hela mitt liv, känns det som, på att få veta om jag har genen eller inte.
Men nu har det snart gått en vecka och jag har bara pratat med min gynekolog. VAD GÖR KENNETH?? Han ska ju ringa och säga "Hej låt oss prata bröstoperationer och silikon!". Men jag ska behöva klättra på väggar!!
Jag är så himla otålig... jag vill att det ska ske nu Nu NU! Inte sen, sen var igår, imorn är nu. Nu kör vi!!
Men jag får nog vänta ett bra tag till. De tycker säkert att jag är för ung, men det är inte deras bekymmer. Jag har ingen användning för mina bröst. Jag har ingen pojkvän som kan ta hand om dem och jag har ändå alltid tyckt att de är i vägen och att jag klarar mig bättre med en mindre storlek. Typ B (jag har 70/75D).
Så nu ska jag vänta genom att plugga körkortsteori.
/Lisa
Välkommen till en BRCA blogg!
Här kommer ni kunna följa våra tankar om genen och våra beslut angående förebyggande operationer. Vi hoppas kunna delge er andra där ute med kunskap som idag saknas på nätet.
