Hetsig på Våffeldagen!
Jag är lite smått irriterad.... nu är de sega igen tycker jag!!
Jag var hos Kenneth i Tisdags och han skulle skicka remiss till plastiken. men jag har inte fått någon än.
Men när jag skulle boka tid men Kenneth så fick jag ju remissen redan dagen efter!!
Kan de inte ha ett jämt tempo??
Självklart är det bara min otåliga sida som vill att allt ska hända och ske på en gång.. men jag får vell finan mig i att alla inte är i samma tempo som jag.
Skulle vara skönt om jag kunde få bli opererad i början av Juni. Jag struntar blankt i om jag inte kommer vara så pigg i sommar, fastän jag blir 20 i Juli, kanske är jag lite mer flexibel då. Bara jag är fit for Borås textilhögskola om jag kommer in där.
Det är tur att jag har annat för mig också, som jobb, kreativitet, arbetsprover och annat roligt!
Säker på mig själv.
Jaha, idag var jag ju hos Kenneth Villman, på hans namnsdag att tillägga, och hade samtal och undersökning.
Vi pratade om hur jag mådde psykiskt och hur min inställning är till den här diagnosen.
Jag sa som jag tyckte att jag är glad över att veta redan nu att jag bär på genen så att det inte hade kommit som en chock i mina äldre år om jag skulle få bröstcancer. Jag sa också att jag är helt inställd på att operera mig så snart som möjligt.
- Du verkar väldigt säker på det här. Är du en självsäker person?? sa Kenneth tillslut.
Då tänkte jag efter och sa sen "Ja, jag är nog väldigt självsäker när det gäller den här saken".
Med det kom jag fram till att man kan vara självsäker på så olika saker. Jag är väldigt framåt av mig.
Så då tyckte Kenneth att just den saken var slutdiskuterad och skickade en remiss till Plastiken.
Och nu känner jag så här, fyfan vad bra jag är och vad skönt att det händer lite när jag är betsämd på min sak!!
Vad jag inte tyckte var roligt med denna dag var just sjukhuset, det luktar konstigt, på onkologen är folk dödssjuka och jag har inte varit därinne sen Mamma blev sjuk och hade sina behandlingar. Visst jag har varit inne i sjukhuset på kvinnokliniken, akuten, BB och audiologen men just onkologdelen och i korridoren när man går in vid M2 tycker jag inte är lika kul att vara, så i korridoren är det raska steg och så bannade jag mig själv för att jag alltid kommer så jävla tidigt till väntrummet. den halvtimme jag satt där känndes som ett år och jag hade lust att springa ut i friska luften eller kanske tillochmed spy.
Så när jag kom ut efter en halvtimme hos Kenneth slog jag på telefonen och väckte Lovisa, första namnet som poppade upp i huvudet just då, jag var tvungen att prata med en vettig människa som inte tillhörde sjukhuset.
Kenneth är vettig, men han är också doktor.
Jag gillar inte sånna så mycket och nu ska jag operera bort brösten. Jag kommer få träffa hundra doktorer OCH kirurger.
Men det kommer gå bra.
Nu ska jag fokusera på att sy lite och skissa antagningsprover till Borås.
// Lisa
Vi pratade om hur jag mådde psykiskt och hur min inställning är till den här diagnosen.
Jag sa som jag tyckte att jag är glad över att veta redan nu att jag bär på genen så att det inte hade kommit som en chock i mina äldre år om jag skulle få bröstcancer. Jag sa också att jag är helt inställd på att operera mig så snart som möjligt.
- Du verkar väldigt säker på det här. Är du en självsäker person?? sa Kenneth tillslut.
Då tänkte jag efter och sa sen "Ja, jag är nog väldigt självsäker när det gäller den här saken".
Med det kom jag fram till att man kan vara självsäker på så olika saker. Jag är väldigt framåt av mig.
Så då tyckte Kenneth att just den saken var slutdiskuterad och skickade en remiss till Plastiken.
Och nu känner jag så här, fyfan vad bra jag är och vad skönt att det händer lite när jag är betsämd på min sak!!
Vad jag inte tyckte var roligt med denna dag var just sjukhuset, det luktar konstigt, på onkologen är folk dödssjuka och jag har inte varit därinne sen Mamma blev sjuk och hade sina behandlingar. Visst jag har varit inne i sjukhuset på kvinnokliniken, akuten, BB och audiologen men just onkologdelen och i korridoren när man går in vid M2 tycker jag inte är lika kul att vara, så i korridoren är det raska steg och så bannade jag mig själv för att jag alltid kommer så jävla tidigt till väntrummet. den halvtimme jag satt där känndes som ett år och jag hade lust att springa ut i friska luften eller kanske tillochmed spy.
Så när jag kom ut efter en halvtimme hos Kenneth slog jag på telefonen och väckte Lovisa, första namnet som poppade upp i huvudet just då, jag var tvungen att prata med en vettig människa som inte tillhörde sjukhuset.
Kenneth är vettig, men han är också doktor.
Jag gillar inte sånna så mycket och nu ska jag operera bort brösten. Jag kommer få träffa hundra doktorer OCH kirurger.
Men det kommer gå bra.
Nu ska jag fokusera på att sy lite och skissa antagningsprover till Borås.
// Lisa
Det där med brösten
Svårast för mig är att överge det som jag redan har! Mina bröst är halva min sexualitet!!!
Självklart finns det andra alternativ, hela jag är en hetzon! Men Brösten!!!
Man kan aldrig komma ifrån att Brösten är en stor del av kvinnan. Utseendet kretsar idag mycket kring hur bysten är och inte, men som man erfarit senaste tiden (mtp alla småpojkar man umgås med på högskolan): Magen är faktiskt vad killarna tycker bäst om! Det sa sambon också när vi väl började träffas. Många killar har dreglat över Brittny Spears mage i Baby one more time videon och det finns fler exempel. Att de har en fetisch för tuttar är bara för att de kan ha det, men sanningen är en annan.
Sedan ska man en gång få barn och kvinnor som har ammat säger att
- men det kan du klara dig utan!
Jo, visst MEN jag kommer då inte kunna förbruka några kilon genom att amma bort dem inte, går jag upp under graviditeten så kommer jag få träna bort dem!
Såklart klarar man sig utan bröst... men det kommer fortfarande saknas precis som en arm eller ett ben som kapas. Jag har ju ändå levt med dem sedan 7:an. Jag har sett dem formats med åldern från två små knölar till en perfekt C-kupa. Visst har de varit bråkiga också, varje mens när man inte kan ligga på mage eller skutta ned för trapporna för det gör ont.
Hur ska man egentligen bli nöjd sen? Jag är fruktansvärt kräsen och framförallt så är jag estet uti fingertopparna. I värsta fall kommer jag få övertyga mig till något, vara halvnöjd för att förhoppningsvis bli helnöjd. I bästa fall så hittar jag precis det jag vill ha och resultatet blir perfekt.
Det stora är i alla fall: Jag vill ha mina egna bröstvårtor kvar! Får jag inte rätt form och mjukhet och tappar jag känseln ska jag åtminstånne ha något som är mitt eget till utseendet.
Jag hoppas att den dagen det är tid så ska jag kunna odla vävnad att fylla bysten med för att kunna utveckla en form av känsel igen. Men det är ju bara som jag rent teoretiskt ska tro att det funkar.
Lite spridda småtankar blev detta inlägg, men det är många parrametrar som man tänker på när det gäller att erstätta något som man är helnöjd med idag!
/Sara
Självklart finns det andra alternativ, hela jag är en hetzon! Men Brösten!!!
Man kan aldrig komma ifrån att Brösten är en stor del av kvinnan. Utseendet kretsar idag mycket kring hur bysten är och inte, men som man erfarit senaste tiden (mtp alla småpojkar man umgås med på högskolan): Magen är faktiskt vad killarna tycker bäst om! Det sa sambon också när vi väl började träffas. Många killar har dreglat över Brittny Spears mage i Baby one more time videon och det finns fler exempel. Att de har en fetisch för tuttar är bara för att de kan ha det, men sanningen är en annan.
Sedan ska man en gång få barn och kvinnor som har ammat säger att
- men det kan du klara dig utan!
Jo, visst MEN jag kommer då inte kunna förbruka några kilon genom att amma bort dem inte, går jag upp under graviditeten så kommer jag få träna bort dem!
Såklart klarar man sig utan bröst... men det kommer fortfarande saknas precis som en arm eller ett ben som kapas. Jag har ju ändå levt med dem sedan 7:an. Jag har sett dem formats med åldern från två små knölar till en perfekt C-kupa. Visst har de varit bråkiga också, varje mens när man inte kan ligga på mage eller skutta ned för trapporna för det gör ont.
Hur ska man egentligen bli nöjd sen? Jag är fruktansvärt kräsen och framförallt så är jag estet uti fingertopparna. I värsta fall kommer jag få övertyga mig till något, vara halvnöjd för att förhoppningsvis bli helnöjd. I bästa fall så hittar jag precis det jag vill ha och resultatet blir perfekt.
Det stora är i alla fall: Jag vill ha mina egna bröstvårtor kvar! Får jag inte rätt form och mjukhet och tappar jag känseln ska jag åtminstånne ha något som är mitt eget till utseendet.
Jag hoppas att den dagen det är tid så ska jag kunna odla vävnad att fylla bysten med för att kunna utveckla en form av känsel igen. Men det är ju bara som jag rent teoretiskt ska tro att det funkar.
Lite spridda småtankar blev detta inlägg, men det är många parrametrar som man tänker på när det gäller att erstätta något som man är helnöjd med idag!
/Sara
Tack!!
Nu såg jag också att andra BRCAsystrar har hittat hit.
Jag och min syster tar gärna emot råd och sånt från er som redan har gjort denna operationen.
Det betyder så mycket och jag tror att vi alla kommer klara oss fint!!
//Lisa
Nu börjar det hända saker!!
Dagen efter att jag ringde Kenneth så fick jag en remiss!!
Vad snabba de har blivit helt plötsligt. Bara för att jag hade genen så är jag en mycket mer intressant människa att prata med. Den 22 mars ska jag till USÖ för att prata om operationer och dylikt.
Det är ju jättesnart!!
Heja Sverige, du kan om du vill.
// Lisa
Vad snabba de har blivit helt plötsligt. Bara för att jag hade genen så är jag en mycket mer intressant människa att prata med. Den 22 mars ska jag till USÖ för att prata om operationer och dylikt.
Det är ju jättesnart!!
Heja Sverige, du kan om du vill.
// Lisa
Mer väntan...
Idag ringde jag Dr Kenneth Villman, nu ska jag vänta på att bli kallad till ett möte så att vi kna planera operation.
Jag vet inte vad jag ska säga mer.... börjar känna mig rätt deprimerad om jag ska vara ärlig.
Jag vill att operationen ska komma snart så att jag kan fokusera på något annat.
Det känns så konstigt allt och jag vet inte vad jag ska göra.
//Lisa
Jag vet inte vad jag ska säga mer.... börjar känna mig rätt deprimerad om jag ska vara ärlig.
Jag vill att operationen ska komma snart så att jag kan fokusera på något annat.
Det känns så konstigt allt och jag vet inte vad jag ska göra.
//Lisa
Rädd
Jag är rädd... Att ta bort brösten är en sjukt stor operation!! Det finns så många blodkärl och grejer som akn gå fel.
Men jag vill verkligen göra det så fort som möjligt, så därför ska jag ringa Kenneth imorn igen... och hoppas på att hans sekreterare svarar med engång så jag slipper spela in ett röstmeddelande. Jag SUGER på röstmeddelanden. Förstår ju knappt sjöälv vad jag säger!!
Jag vill bara få det överstökat så jag kan fokusera på annat!!
För hur ska jag kunna fokusera på annat när jag alltid ser det som utan operation och sånt kan döda mig i framtiden. Om jag inte upptäcker eventuella knölar i tid, om genen verkligen bryter ut.
Jag vill inte att mina framtida barn ska behöva slå sig fram utan sin mamma.... Jag vill inte att de ska bli ledsna varje gång något kul händer i deras liv.
Som idag, när jag klarade min körkort. Då ville jag ha min mamma här. Så kunde jag köra med henne till Marieberg som på den gamla goda tiden och gå runt i butiker.
Jag klarar inte ens att skriva om sånthär utan att jag ska få den där stenhårda klumpen i halsen och tårar som tvingar sig ner för mina kinder.
Jag orkar inte...
Det var ju inte Mammas fel, men mina barn ska inte behöva växa upp utan mig. Jag ska vara där varje sekund!!
Därför tycker jag att vi kör igång nu!!
Men jag vill verkligen göra det så fort som möjligt, så därför ska jag ringa Kenneth imorn igen... och hoppas på att hans sekreterare svarar med engång så jag slipper spela in ett röstmeddelande. Jag SUGER på röstmeddelanden. Förstår ju knappt sjöälv vad jag säger!!
Jag vill bara få det överstökat så jag kan fokusera på annat!!
För hur ska jag kunna fokusera på annat när jag alltid ser det som utan operation och sånt kan döda mig i framtiden. Om jag inte upptäcker eventuella knölar i tid, om genen verkligen bryter ut.
Jag vill inte att mina framtida barn ska behöva slå sig fram utan sin mamma.... Jag vill inte att de ska bli ledsna varje gång något kul händer i deras liv.
Som idag, när jag klarade min körkort. Då ville jag ha min mamma här. Så kunde jag köra med henne till Marieberg som på den gamla goda tiden och gå runt i butiker.
Jag klarar inte ens att skriva om sånthär utan att jag ska få den där stenhårda klumpen i halsen och tårar som tvingar sig ner för mina kinder.
Jag orkar inte...
Det var ju inte Mammas fel, men mina barn ska inte behöva växa upp utan mig. Jag ska vara där varje sekund!!
Därför tycker jag att vi kör igång nu!!
