BRCAsystrar

Jag är rädd... Att ta bort brösten är en sjukt stor operation!! Det finns så många blodkärl och grejer som akn gå fel.
Men jag vill verkligen göra det så fort som möjligt, så därför ska jag ringa Kenneth imorn igen... och hoppas på att hans sekreterare svarar med engång så jag slipper spela in ett röstmeddelande. Jag SUGER på röstmeddelanden. Förstår ju knappt sjöälv vad jag säger!!

Jag vill bara få det överstökat så jag kan fokusera på annat!!
För hur ska jag kunna fokusera på annat när jag alltid ser det som utan operation och sånt kan döda mig i framtiden. Om jag inte upptäcker eventuella knölar i tid, om genen verkligen bryter ut.
Jag vill inte att mina framtida barn ska behöva slå sig fram utan sin mamma.... Jag vill inte att de ska bli ledsna varje gång något kul händer i deras liv.

Som idag, när jag klarade min körkort. Då ville jag ha min mamma här. Så kunde jag köra med henne till Marieberg som på den gamla goda tiden och gå runt i butiker.
Jag klarar inte ens att skriva om sånthär utan att jag ska få den där stenhårda klumpen i halsen och tårar som tvingar sig ner för mina kinder.
Jag orkar inte...

Det var ju inte Mammas fel, men mina barn ska inte behöva växa upp utan mig. Jag ska vara där varje sekund!!

Därför tycker jag att vi kör igång nu!!