BRCAsystrar

Jag har funderat mycket kring det min yogalärare sa... att yogafilosofin även innefattar att komma i kontakt med sina rädslor och bearbeta dem - att operera sig inte var att ta kontroll över sin rädsla. Klart jag blev besviken, den enda som sagt emot och inte vad stark du är som gör det. Men samtidigt förstår jag ändå vad hon ser.

 

Är det av rädsla jag operarar mig?

Det ena kan inte utesluta det andra. NEJ jag vill inte ha bröstcancer och riskera att lämna jordelivet för tidigt. OM jag fick bröstcancer skulle jag absolut vara rädd för mitt liv då den gått så hårt fram i släkten och morsan trots sin själsliga styrka inte rådde på den. Bara det faktumet - Mamma var stark men det tog henne ändå. Klart man är rädd. 

 

OM den skulle komma och hälsar på så kommer mitt svar på "tårtbit eller hela" bli BÅDA.

 

Varför vänta tills den tar en på sängen och man då får göra operationer följt av behandlingar följt av fler operationer när man i ett enda andetag kan ta bort det som kan bli ondska.

 

Är det den fega vägen? Att ta tjuren i hornen innan den ens har visat hur elak eller inte den är. Mammas var elak, den var groteskt, den var ursinnig och den krävde sin egen närvaro. Vad säger att min inte är det? Inte släktträdet i alla fall den säger att mellan 60-talet och 2006 så tog den alla som bar på genen.

 

Är det att gömma sig? Att säga nej tack inte i den här kroppen? Verkligen inte för den här kroppen kommer ge presenter till kommande generationer. Kommer jag vilja veta ifall mina bebisar har genen? Att jag kommer! Min sambo med vilket glädjer mig. Barn vet. Mer än vad vuxna förstår. De kommmer inte veta vem mormor var de vet bara historierna - de kommer inte veta hur det är att förlora sin mamma de vet bara att mamma har opererat sina bröst för de fungerar inte som andra mammors bröst.

Ska jag inte kan förbereda mig själv och mina barns framtid när min egen mor lagt förutsättningarna i knät på mig? Jo det ska jag! Vet jag hur jag ska förbereda barnen? Nej, för jag har aldrig haft några, det enda jag vet är att jag tror att vetskapen gör det lättare att ta beslut. Lättare för barnen att följa vetenskapen och är den framme på andra höjder än idag och de är 20 år och skall bestämma sig ifall de vill operera eller ej.

 

Kommer jag oroa mig - ja precis lika mycket som om jag inte skulle veta och gå och vänta på att de själva skulle ta beslutet att testa sig eller ej. Det är rädsla! Att oroa sig! Är det själviskt att ta reda på sina barns öde för sin egen oros skull? Det underlättar ju för mig då jag skall förbereda mina barn, för det är det de är i slutändan. Mina. Mammas beslut var att ge vetskap till sina barn - jag tänker detsamma.

Jag tänker inte oroa mig i onödan! Jag tänker inte gömma information. Jag tänker lägga fram fakta!

 

Faktumet just nu är att jag skall operera mig för att inte behöva oroa mig eller riskera min framtid.

 

/Sara