Precis hemkommen från op
Jag får börja med en liten tillbaka blick: Inkeri kom mycket riktigt på besök innan jul - närmare bestämt 16 december. Kallelsen jag fick gjorde mig förbryllad - det var en vanlig kallelse till att träffa läkare. Helena var ledsen att säga att jag inte hade fått plats på operation. Så det blev en vanlig undersökning där Inkeri framhöll samma som Åsa - att allt såg bra ut. Hon sa att ifall jag ville så skulle de tömma lite och jag försökte få ur henne vad hon skulle göra varav hon sa att de var så arbetsskadade att de såg saker vi patienter inte såg och alltså skulle jag gå på min egen känsla.
Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig, högra bröstet är större från mitt perspektiv men framifrån syns knappast något. Men jag har heller inte provat bh-ar - det tyckte Inkeri jag skulle göra för att bestämma mig.
Inkeri sa att det skulle bli lokalbedövning för att "Sara är så stoisk att det klarar hon av". Operationen får ske när Åsa är på besök i februari.
Och här är vi idag! Det är det jag är hemkommen från!
Såhär gick det till: i måndags träffade jag narkosen och hon berättade lite kort om lokalbedövnings operationer. I torsdags (samma dag min förkylning bröt ut) ringde jag och frågade när jag skulle vara på plats: kl 8.
Som vanligt här i Visby är man på plats tidigare än själva op. När jag kom in (visserligen 7:30 för jag ville ha god tid på mig - men det blev lite för god tid) så fick jag i alla fall byta om och lägga mig i op-väntrummet. Jag erkände från början att jag var förkyld men de sköterskorna sa att de inte kunde avgöra ifall op var möjligt. Helena dök upp och målade lite på mig. Jag berättade om förkylningen och hon sa att Åsa fick avgöra men att hon inte kom in förrän 8-8:30. Däremot gav hon instruktion att jag skulle få antibiotika ifall op var aktuell för att hämma eventuell inflammation. Sedan sa hon att op förmodligen blev närmare 11. Efter jag fått alvedonen bestämde jag mig för att sova fram till op. Jag vaknade till lite då och då (framförallt när hälarna somnat, vilket är en märklig upplevelse när man ligger still på något hårdare underlag) och låg och diggade till musiken de låter flöda i väntsalen (sjukt bra musik!). Sköterskan gav mig en port och började blanda till antibiotika samtidigt som op-sköterskor dök upp för att hämta mig.
De frågade om jag kunde promenera till op-sängen vilket ju gick bra! Väl framme vid sängen fick jag klättra upp och lägga mig. De rullade iväg mig till op-salen. Väl inne började äventyret!
De rullade in sängen över en plint som höjde sängen ytterligare. Sedan snurrade de runt sängen. De tog min puls och jag fick antibiotikan och en värmefilt. Jag fick lägga mig bättre till rätta och krångla ur skjortan och sedan tvättades området grundligt och op-lakarn klistrades på så jag avskärmades från op området. Åsa och Helena kom in och Åsa frågade ifall de skulle tömma något innan de tog bort dosan.
Jag sa att det är lite vilket som men att hon kunde ta lite. Åsa höll med om det lilla så hon sa 5 cl och det kunde jag gå med på.
En av sköterskorna som hämtade mig stod och höll min hand (uppskattas!) och Åsa berättade att hon nu skulle sticka mig med lokalbedövning och att det skulle svida lite (mycket). Sedan kändes "ingenting". De använde en brännare på blodkärlen för att de inte skulle blöda och de sa att jag fick säga till om det kändes något. Såklart kände jag att de höll på! De bökade omkring i ett hål på 3 cm för att få ut dosa med sladd, sticka i en nål i dosan för att tömma 5 cl och sedan rycka ut allt. Den satt bättre än de brukar (Åsa funderade på att det berodde på gammal ärrbildning) och Åsa fick snitta på lite fler ställen - och ett ställe hade ingen lokalbedövning. Så det sved! De lugnade sig och jag fick berätta vart det gjorde ont, de gav mer bedövning och gick på igen - sved igen! Jag fick bedövning intravenöst - kändes lika snurrigt som sockerfall - och sedan kunde de fixa det sista för att dra ut den och sy igen.
Åsa bad så hemskt mycket om ursäkt att hon hade gjort mig illa men jag bara skrattade.
Vilken upplevelse!
Sköterskorna rullade mig till där jag hoppade på sängen och så ledde de mig tillbaka till min säng. Där fick jag hälsa på Helena och Åsa som sa att jag fick gå hem när jag var redo och det enda jag skulle tänka på var att undvika att bada på 2-3 veckor. Jag fick smörgås och te och när det var klart tog sköterskan ut min port och sedan visade hon mig till skåpet där jag hade mina grejer. Jag skuttade ur allt för att titta ordentligt på resultatet.
På mellandagsrean hade jag köpt nya bh-ar och det var efter den provningen som jag ändå ville tömma något ur protesen. Då har jag ändå velat fram och tillbaka varje gång jag tänkt på det. I efterhand kanske 5 cl ändå var lite mycket. Men då är jag petig! Kanske var det petigt att ta ut 5 cl över huvud taget men det är mycket jämnare nu även om vänstra är ett uns större ovanifrån sett.
Nu är det såhär jag skall se ut tills nästa gång om en 5-10 år. Nu är det klart. Känns sjukt konstigt!
På fredag är det två år sedan första operationen. Det som med flyt skulle vara klart efter det. Men min petighet och stoiskhet har fört mig hit, och det med ett leende på läpparna.
/Sara
