BRCAsystrar

Jag sa "När jag är 20 ska jag ta reda på om jag har genen eller inte". För jag är den som inte orkar vänta på just något, nu eller aldrig liksom. Men samtidigt så kände jag när Sara sa att hon skulle testa sig att, jag vill inte vara den enda som inte vet i kanske ett år till. Så den 29 Oktober 2010 ringde jag runt till onkologmottagningen på USÖ. När jag sa vad jag ville så va hon kärringen jag pratade med sjukt otrevlig och sa att det kommer nog ta en tid, det är ju ingen brådska, du är ju inte sjuk. Så när jag iallafall hade fått henne att kolla upp saker och lägga remissansökan till Mammas Dr.Kenneth så la vi på och jag börjar gråta pga hundra känlor och tankar som jag fick genom att prata med kärringen.

Så gick det en tid, eller ja den 8 November 2010 fick jag meddelat att om två månader blir jag kallad till genetikprovtagning, om inte mitt tillstånd skulle förändras, alltså om jag vid 19 års ålder skulel få cancer i brösten. Ibland blir jag så arg på dessa förbaskat fina brev man får ifrån USÖ, så personliga och söta. Nu hör ni vad jag tycker om sjukhus och dess invånare.

Efter nästan två månader fick jag åka upp till Uppsala och ta provet, träffa finaste, snällaste Kristina på Akademiska. Med andra ord 21 Januari 2011. Tillsammans med mig upp hade jag en oslagbar trupp. Pappa, Mormor och underbaraste Lovisa. Då kändes det verklig som att nu jävlar händer det något. Snart är jag inte ensam om att inte veta.
Veckan efter var jag på min första äggstocksultraljudsundersökning. Min gynekolog är en väldigt trevlig kvinna som bryter på spanska(?). Mina äggstockar är i ordning. De ville ge mig en trygghet på Kvinnokliniken på USÖ om jag hade genen.
Fast nu skulle det ju dröja 1-2 månader innan provsvaret kom, trodde jag.

Fan vad jag svär men, fan vad snabba de skulle vara helt plötsligt.
17 Februari 2011 ringde Kristina och sa att det var klart och att jag kunde få komma till Uppsala dagen där på asså 18 Februari, kl 15 en fredag. Jag får panik, men jag var lyckligtvis med Lovisa och jag bestämde att 18 Februari it is.
Sagt och gjort, jag åkte upp med bara Pappa, lämnarde Pappa i väntrummet (för detta var något som jag viste kunde få mig att hysterigråta, vilket jag ogärna gör med publik). Kliver in i Rummet och kristina går rakt på sak, jag har BRCA1mutant-genen.
"När får jag operera bort brösten?" säger jag.
"När du vill, men ska du inte vänta ett tag?" säger Kristina.
Vänta? Vänta? Nä här ska det inte väntas, jag har väntat hela mitt liv, känns det som, på att få veta om jag har genen eller inte.
Men nu har det snart gått en vecka och jag har bara pratat med min gynekolog. VAD GÖR KENNETH?? Han ska ju ringa och säga "Hej låt oss prata bröstoperationer och silikon!". Men jag ska behöva klättra på väggar!! 

Jag är så himla otålig... jag vill att det ska ske nu Nu NU! Inte sen, sen var igår, imorn är nu. Nu kör vi!! 
Men jag får nog vänta ett bra tag till. De tycker säkert att jag är för ung, men det är inte deras bekymmer. Jag har ingen användning för mina bröst. Jag har ingen pojkvän som kan ta hand om dem och jag har ändå alltid tyckt att de är i vägen och att jag klarar mig bättre med en mindre storlek. Typ B (jag har 70/75D).

Så nu ska jag vänta genom att plugga körkortsteori.

/Lisa