BRCAsystrar

Igår brast det. Alla känslorna som samlats på den långa vägen jag gått med starka målmedvetna steg kom över mig. Allt för att det var sjukt gott med rårivna morötter. Jag kände av det redan på morgonen när ordinarie personal, kända ansikten, började dyka upp. När servicen gick från 50-100 % och jag bara ville gråta för att någon brydde sig. När man ringde på klockan behövde man inte vänta 20 min på sin ansvariga sjuksköterska skulle komma med morfin.

40 minuter om inte mer satt jag och grät i en handduk. Hade nästan lugnat ned mig när Max och Jim kom.

Felet med att inte ha duschat på en vecka är att ansiktet är fullt av salt så när man väl börjat gråta så svider det i ögonen och man måste gå och tvätta ansiktet innan man kan fortsätta.

Idag tog de ett drenage. Förmodligen den de hade tänkt ta igår. Det andra hade läckt lite under natten så de fick byta kompressen men det såg bra ut i övrigt.

Sjuksköterskan som tog drenaget i morse hade hälsat från Inkeri att jag kunde få permission med ett drenage men när jag sa

- jo fast jag har ju en katt

så sa sjuksköterskan att det inte är rekommenderat att gulla med katter med drenage inkopplat. Vilket bara underströk min tanke att inte åka hem förrän alla drenage är borta.

Inkeri har precis varit här och vi har pratat bröst och tejp. Jag har så som min syster ett droppformat inlägg - även fast det nu ser ut som strutar med all svullnad. Hon sa att de lagt som ett nät av SurgiMend och att de kommer ge rodnad ett tag men så länge jag inte har feber så är det ok. Tejpen får jag duscha i och skall inte bytas förrän det lossnat i kanterna. Inkeri hade ett fint ord för min hud som jag inte minns men sant är det syns vart plåster har suttit. Hon brättade att det är för att man tar bort lite hudceller i taget och gör man det för ofta blir det som sår.

Jag har redan fått återbesöks tiderna och det blir Tyresö till minst den 10 mars då sista återbesöket är.