BRCAsystrar

Jag hämtar alsolsprit och förband och gör rent och sätter sedan på förbandet.

På kvällen kan jag konstatera att det läckt lite och dagen efter lite till men allt är under kontroll och jag ringer inte avdelningen något mer.

Så när jag idag träffade ssk Ann berättar jag och Isabelle har journalfört att jag haft kontakt. Hon ber att få se på mig och kan liksom jag konstatera att rodnaden är helt borta och det som är nu är blåmärken. Hon lättar lite på förbandet och det pulserar ut blod från ingenstans! Så snart hon släpper lugnar det sig igen och det blir spring efter papper och kompresser och så får jag lägga mig ned.

Ärret är inte läkt och när hon pressar forsar det ut vad hon beskriver som sårvätska blandat med gammalt blod. Ann säger även att det känns som mer men hade det varit ett drän hade det inte mätt mycket.

Som tur är känner jag inget mer än obehaget när implantatet flytta runt och Ann klämmer ut allt hon förmår. Och jag får ett stort förband som skall samla upp det resterande.

Ann förklarar när jag berättar om katten att det var nog bara en tidsfråga så mycket vätska som bröstet samlat på sig. Blåsan var första tecknet då huden inte kunde spänna ut sig mer utan behövde lättnad. Hade det inte hänt hade de fått sticka hål idag i alla fall.

Blodproverna jag tog för en vecka sedan visade på höga värden så Ann hade gjort rätt i att sätta till antibiotika! Den försvunna rodnaden är beviset och jag skall äta lila piller i två veckor till.

Jag är inbokad på besök på torsdag igen tidigt som attan för att Inkeri skall kunna titta förbi på sin annars fullspäckade dag.

Förbandet skall bytas varje dag tills dess.

Gotland får alltså vänta ett tag till!

/Sara