BRCAsystrar

Sitter på båten och skriver ned frågorna denna gången. Jag är redan inbokad till ett möte med dr Åsa fast i Visby om två veckor. Bara det gör ju att man freakar ur! Det står i likhetstecken med alternativet jag fasar för! Och då är datumet bokat utan att jag ens träffat Inkeri...

Det är det jag åker båt för - dagen är här igen - som från början - att träffa en doktor som skall vara med och bestämma mina tuttars öde. Håller alla tummar för att huden skall vara mjuk nog men inser nog samtidigt att den kanske inte är det. Precis som i början är jag beredd att slåss för bröstvårtan och hoppas de kan pussla med den utan att göra något mer drastiskt än att flytta hud och vävnad. Jag väger nu tre kilo mer än vid start och då är det bara ett inplantat! Jag hoppas de kilona har gett mig massa fördelar för ommöbleringen.

Den jag har kvar mår bra, skulle säga att jag har en domnande känsel i hela. Jag uppfattar att något är där men det är inte som på resten av kroppen där jag har full känsel. Efter op var ju känseln noll och uppfattningen fanns bara där jag hade muskel. Nu spelar det ingen roll ifall det är muskel eller ej under.

Jag tror jag aldrig kommer känna mig "hel" igen. Det kommer nog alltid vara vänster sida eller höger sida. Ett inarbetat mönster från första början. Men det är som jag säger till eleverna när vi gjort kändisporträtt - ingen sida är den andra lik. Det är asymmetrin som gör oss till den vi är.

Denna gången har jag i alla fall hunnit fixa en fantastisk vikarie! Ska verkligen inte glömma att fråga hur länge jag beräknas vara borta! Jag hoppas bara det är ett bra tillfälle jag får, snarast eller i början på nästa år hade varit bäst!

/Sara