BRCAsystrar

Detta hände 6:27 med skillnaden att jag inte kan vända mig på sidan och somna om. Sms till sambon som satt på terminalen i Visby och väntade på att få gå ombord. Gick och drog ned persiennen, gick på toa, lade mig och lurade, gav upp kolla Facebook, ringde sambon som numer satt på båten. Kände mig tröttare blundade och försökte en gång till, ja ni förstår!

Det är så viktigt för insomnandet att kunna byta sovställning. Nu är det på rygg med raka/böjda ben i olika varianter och det räcker inte...

Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och säga god morgon till mig själv så hoppas jag på en solig och varm dag i en utemöbel. Så som när jag var liten.

Mamma satte på mig overallen, tror att jag var magsjuk eller liknande och gick i mellanstadiet, tog fram vår badenbaden och så lade jag mig där i vårsolen med en filt under eken medan hon påtade i trädgården.

Bästa sovminnet!

Längtar dit ofta! Men overall är inte något man äger längre. I påsk får jag dock chansen! Bring it on Lisa!

Får nog precis plats med en badenbaden på balkongen i Visby men bara lägga upp inköpet för sambon är nog att utesluta... Nej får bli min semester i påsk, mammas svarta overall och den blå och lila/orange/brun blommiga 70-tals filt/sovsäcken (ni vet en sån med dragkedjan hela vägen så man kan välja filt eller sovsäck) under eken i vårsolen...

/Sara

Idag såg vi att såret hade torkat lite så vi ser muskeln genom ett 3 mm hål. Jag ringde Ann och frågade ifall vi skall åka över snabbare men det kommer inte betyda något i tid i alla fall.

En vecka kvar till sjukskrivningen tar slut ... Men tre till påsklovet! Kan ju hoppas att min sjukskrivning är över därefter!

Pallar inte att vara stilla mer!

Nöjd över att jag tackat nej till några saker innan op iaf. Nu är det verkligen bara körerna och skolan som väntar på mig.

/Sara

Vi har konstaterat under helgen att det blivit lite blåare vid ärr och lite spräckligt på undersidan så de tog kort och Petra skylle ringa till Ann för att meddela vad de sett. Inkeri hade operationer idag så Ann skulle prata med henne så fort Inkeri var tillgänglig.

Förutom vithet skall vi alltså hålla utkik på blåhet. Många färger blir det!

Såret vid bröstvårtan har utvecklats till ett hjärta. Där skall vi hålla koll så att det inte blir större eller djupare.

Ann kommer ringa och meddela ifall det blir några ändringar på planen att jag inte åker till Stockholm förrän nästa tisdag.

/Sara

När man känner över högra bröstet känner man hur den för några veckor sedan utspända SurgiMend plattan veckat sig som att den försöker hitta sin nya position.

Orolig är bara förnamnet men jag försöker inte tänka på det. Tänk om de måste gå in och justera? Jag funderar även på om det inte finns vätska eller om det är så mjukt på mina brösts undersidor och alltid kommer att vara det.

Här om dagen var jag med kören jag sjunger i. Första delen var stämrep och jag hjälpte lite vid pianot och sjöng lite. Det slog mig att jag använder bröstmuskeln aktivt när jag sjunger. Jag måste fråga om jag ens får sjunga. Resten av det vanliga repet satt jag därför och bara lyssnade.

Axlarna blir trötta fort. Jag skulle inte skylla på magmusklerna, för de är upptränade för att ta sig ur sängen, utan det är helt och hållet axelstyrka som saknas. Spänningar från tyngden av jackorna, jag får hålla upp jackan med axlarna då det är tight över bysten och obehagligt.

I morgon åker vi över till fastlandet. På fredag skall vi träffa Inkeri och Ann. På ett sätt skulle jag vilja bo närmare Karolinska. Det är något nytt jag genomgår för sjukhus-Sverige och att åka till akuten på Visby lasarett ger inga svar på frågor mer än om det är livshotande. Bröstmottagningen pratade jag med igår för att få reseintyg och Petra välkomnade mig att ringa och besöka. Det känns åtminstone tryggt. Kanske skall avlägga ett besök så de också vet hur jag ser ut och vad Inkeri och Ann säger. Kan vara taktiskt! Jag har ju frikort så för min del spelar det ingen roll.

/Sara

Ett märke under bysten (ja såklart den högra) har uppkommit under fredags kvällen och det ser ut som att det varit en blåsa som läkt.

Läkaren på akuten sa att enligt henne så var det ingen fara. Jag fick (eller rättare sagt Inkeri fick) beröm för hur det såg ut och en sjuksköterska berömde snittet. De tog stickprov i mitt finger och tog tempen och det var inget märkvärdigt något av det så de lade om förbandet och jag fick gå hem.

Samtidigt så funderar man på om Inkeri eller Ann har sagt något om det. Vi har tagit bilder i alla fall. Speciellt då det sitter under så jag hade ju ingen chans att se när Max påpekade förändringen.

Så det var denna dags äventyr!

/Sara

Inkeri kommer in säger att huden ser ansträngd ut och jag skall vänta på ett telefonsamtal om akut ultraljud för att se  om det ser bra ut inuti.

Max och jag kan planera hemfärd men jag skall tillbaka nästa fredag för en ny undersökning. Jag ska ta det lugnt så som de första veckorna och kan prova att ta bort Naproxenen från mitt pillerintag. Framförallt skall jag hålla brösten varma!

Det börjar sjunka in att jag trots min fysiska form och hälsa nog skall finna mig i 6 veckors sjukskrivning. Komplikationen är det enda som stör, vilket gör mig något bitter för det är alltid något som skall gå emot.

Efter op så gjorde jag ju sämsta rörelsen just med högra sidan. Jag tog tag i sängens hävarm och drog mig till rätta där jag satt. Sjuksystern stod bredvid och förfasade sig efteråt men ingrep inte medan jag gjorde det. Kan det vara det misstaget som bidrog?

Det var också höger sida som det sista jobbiga dränaget satt på.

Men det är även det implantatet som legat rätt!

Felet går nog inte att lista ut mer än att konstatera att det blivit som det blivit! Och om det vill sig kommer det bråka färdigt och sedan aldrig mer krångla!

Båten är i alla fall bokad för morgondagen, vi hade en tanke att åka hem ikväll men nu blev det lite mer att boka in under dagen.

Ultraljudet visade sig vara positivt och ingen vätska fanns kring implantatet. Så jag slapp dränage! Hurra!!!

Läkaren sa att det var många patienter de tog emot med denna komplikation och visade på en svullnad (på rätt sida bröstet) ungefär hur det skulle sett ut med vätska, men svullnaden innehöll partiklar och skulle det varit vätska skulle det varit helt svart.

Annars hade de satt i ett dränage för att sedan låta mig gå upp på mottagningen igen och så hade de tömt mig där.

Konstigt att se ultraljudet på sina nya tuttar. Ett par vanliga ser ut som årsringar eller bark på ett träd med lite håligheter (vattensystor eller liknande). Nu hade jag ett lager med årsringar och sedan bäckmörker. Implantatet är ju vätska.

Vi gick upp på mottagningen i alla fall och lyckas timea Ann för att berätta att dalacinen inte skrivits ut. Hon blev chockad över att de på ultraljudet inte gjort någonting av det som trots.

Så nu väntar jag på att klockan ska vandra så att Inkeri ska hinna skriva ut dalacin så jag kan åka in till Tyresö och hämta ut.

Lite vårsol hinns med!

/Sara

Jag hämtar alsolsprit och förband och gör rent och sätter sedan på förbandet.

På kvällen kan jag konstatera att det läckt lite och dagen efter lite till men allt är under kontroll och jag ringer inte avdelningen något mer.

Så när jag idag träffade ssk Ann berättar jag och Isabelle har journalfört att jag haft kontakt. Hon ber att få se på mig och kan liksom jag konstatera att rodnaden är helt borta och det som är nu är blåmärken. Hon lättar lite på förbandet och det pulserar ut blod från ingenstans! Så snart hon släpper lugnar det sig igen och det blir spring efter papper och kompresser och så får jag lägga mig ned.

Ärret är inte läkt och när hon pressar forsar det ut vad hon beskriver som sårvätska blandat med gammalt blod. Ann säger även att det känns som mer men hade det varit ett drän hade det inte mätt mycket.

Som tur är känner jag inget mer än obehaget när implantatet flytta runt och Ann klämmer ut allt hon förmår. Och jag får ett stort förband som skall samla upp det resterande.

Ann förklarar när jag berättar om katten att det var nog bara en tidsfråga så mycket vätska som bröstet samlat på sig. Blåsan var första tecknet då huden inte kunde spänna ut sig mer utan behövde lättnad. Hade det inte hänt hade de fått sticka hål idag i alla fall.

Blodproverna jag tog för en vecka sedan visade på höga värden så Ann hade gjort rätt i att sätta till antibiotika! Den försvunna rodnaden är beviset och jag skall äta lila piller i två veckor till.

Jag är inbokad på besök på torsdag igen tidigt som attan för att Inkeri skall kunna titta förbi på sin annars fullspäckade dag.

Förbandet skall bytas varje dag tills dess.

Gotland får alltså vänta ett tag till!

/Sara

Komplikationer kan komma när man minst anar det.

 

Idag som är duschdagen! Jaja, får bli en selektiv dusch som första gången efter op.

 

Goda nyheter är i alla fall att rodnaden från inflammationen har lagt sig tack vare antibiotikan! Nu är det bara vätskan i bröstet som är frågan ifall det är för mycket. Hur är det när det skvalpar runt lixom? För det är mycket vätska men skvalpar tycker jag inte att det gör.

 

Nåväl, förbereder mig på att kanske få ligga över på måndag för tömning och andra åtgärder. Undra hur de tömmer? Får man ett nytt dränage inopererat?

 

/Sara

Idag fick jag träffa Ann Lindén för återbesök.

 

Hon konstaterade att rodnaden på högra bröstet har urartat något och att det troligtvis är en inflamation. Hon ritade runt rodnaden och bad mig hålla koll på utvecklingen och jag fick utskrivet antinflamatoriskt som jag ska ta tre gånger per dag (hoppas de får plats i min fina dosett).

Bröstbandet har ju tryckt ned det högra implantatet i botten fastän det är det vänsta vi vill flytta på. Ann instruerade hur bröstbandet borde sitta för att arbeta mest med vänsta implantatet och skona det högra så mycket som möjligt. Jag kan börja lätta på det när jag sitter och tillslut efter två veckor från op även sova utan.

Jag använder ingen sportbh än men det verkar få vänta.

 

Ann bytte tejpen på mig och sa att jag borde göra så en gång i veckan - nästa gång är på ytterligare ett återbesök som hon först tyckte var onödig men när hon väl fick kika på mig sa hon att det får vara kvar men att sjuksköterskorna på bröstmottagningen i Visby har erfarenhet av att titta på bröst som dessa. Känns bra att kunna kontakta bröstmot i Visby om det är funderingar.

 

Jag bad att få ut en kopia på operations berättelsen!

Jag har genomgått en profylaktisk subcutan mastektomi och rekonstruktion med ADM och permanenta implantat. De har tagit ut 365 g bröstkörtlar från vänstra och 390 g från det högra. Detta har ersatts med gelé implantat med volymen 390 cc (alltså 390 cubic-centimeter alltså 390 ml). De har satt in 10x15 cm SurgiMend på varje sida.

Språket som används är ju fantastiskt (obegripligt) men jag förstår andemeningen om vad de har gjort i alla fall!

 

Jag får i mig 4000 mg alvedon och 1000 mg naproxen och skall nu även äta 900 mg Dalacin dagligen. ALLA med biverkningar rörande tarmsystemet, tack för den. Är ganska svullen om buken därför. Dalacin stod även kunde påverka p-piller så jag ska kontakta apoteket angående kombinationen Cerazette och Dalacin.

 

Igår duschade jag på rikigt för första gången! Att få varmt vatten rinnande över kroppen är verkligen underskattat! Duschade halvdant dagen efter hemkomsten då dränage såren under vänster bröst hade läckt lite. Dvs Max skrubbade rygg och armar med en våt handduk och så tog vi naveln och nedåt med tvål och rinnande vatten. Men igår stod hela jag i duschen! Innan duschen tog jag bort förbanden på dränange såren och försökte få bort klisterrester med alsolsprit.

 

Det är sådana kontraster att bearbeta hud med och utan känsel i... precis under bysten har jag känsel men ju längre in på brösten man vandrar desto mindre känsel. Kände knappt när Ann bytte tejpen. Man är liksom medveten om att någon är där och drar bort något men utan den svidande dragande känslan som man får när tejp tas bort från hud.

 

I helgen har jag haft besök av systrarna och kusin Sven med familj. Storasyster Emma har en 2 mån bebis som jag ville men inte kunde bära omkring på. Vilket mer understryker att det är bäst att göra operationen innan man får barn.

 

I och med inflammationen så börjar jag finna mig mer i att stanna hemma längre än tänkt. Känns som att man sviker men å andra sidan så viste jag inte hur många veckor jag skulle vara borta och kunde inte ge något slutgiltigt besked till någon. Så det är morgondagens arbete att ringa runt och medela bortavaro minst en vecka till.

 

/Sara