Idag är det dags igen!

Och jag är hungrig!!!!
Negativt med att inte sova över på avdelningen är att man går upp tidigt och hinner bli hungrig! Slut är det med intag av vätska också.

Duschen själv har gått bra! Jag har mycket rörelse i armarna!
Jag kan väll inte lägga upp ena armen på ryggen och möta med den andra över axeln men det är mer än vad man tror! Jag kan lägga handen på sin axel i alla fall.

Tankar såhär på morgonen?
Inte många. Skall snart åka iväg till Karolinska. Den resan skapar alltid lite tankar men jag tror jag är dränerad. Fokuserad.

Nu kör vi!

/Sara

Kvällen före op. 1.2

Så! Duschad men inte i rena kläder, packade lite för lite rena kläder men mina baciller finns ju redan i såret. I morgon blir det i alla fall ren tröja och ren bh *halleluja*! Att lukta svett är verkligen del av vardagen, snart så ska jag gå tillbaka till GreenLove deon, och inte kristall-roller-helvetet jag bestämde mig för att använda för enkelhetens skull. Soon no more svettlukt på eftermiddagen och no more forsande svett!

Jag har turen att vara bokad kl 8 igen, så jag blir skjutsad av svärfar i morgon bitti efter jag duschat igen och inte ätit frukost.

I onsdags rullade båten på svallet efter tisdagens storm och jag fick besöka toaletten tills det bara var galla kvar. Min mage har inte återhämtat sig så jag hoppas narkosläkaren jag får kollar vad jag fick sist, annars blir uppvaket ett helvete.

Var så lycklig av att hitta hallonsorbet i frysen att jag missade kl 14 pillerna så tog de strax före 18. Men jag tror det vara lika bra för nu kan jag ta kl 20 pillren kl 00 och håller mig till jag får piller av sköterskorna!

Ska bli spännande och se vilka som jobbar i morgon och ifall de känner igen mig! Förmodligen många "men vad gör du här - du skall ju vara frisk". Lite mer än 4 veckor sedan jag såg avdelningen. Får låtsas att man är med i scrubs och utbrista melodramatiskt "I'm back!"

/Sara

Fixande

8 samtal senare är jag på banan igen!

Ringde och frågade Ann dels om tiden vi i fredags bokade in nästa vecka som nu inte behövs (peppar peppar). Jag frågade sedan om bilkörning, ryggsäcks bärande och sång - allt med samma svar så länge det inte gör ont så är det ok! Jag bör väll hålla mig lugn första veckan efter op 1.2. men sedan kan jag börja öva upp kroppen!

Sedan ringde jag Petra och bokade en tid på måndag dels för kontroll och sedan för protesutprovning med Margareta. De har en mjuk variant som inte skaver mot såret/huden som man kan ha tills allt läkt och man provar ut den riktiga protesen i storlek och tyngd.
Sjukt spännande! Det är nästan så jag ska fråga i morgon om implantatet slängs eller om jag kan få se det/ta det hem. Hoho

Sedan bokade jag hemresa, ringde alla arbetsgivare och vikarier för att förbereda dem att innan påsk är jag inte att räkna med. Påsken blir i Hallsberg nu när jag inte har något som binder mig till ön!

Jag ser slutet, eller ljuset!

/Sara

Operation igen!

Inkeri var ganska nöjd idag. Ganska som i att det största fältet som uppkommit nu ser ut att vilja läka som det ska men att det fortfarande är ansträngt. Precis vid ärret behöver dock huden tas bort och vad jag tänkte var muskel är implantatet som man ser i det öppna såret. Implantatet återspeglar muskel och hud omkring sig så därför kunde man tro att det var muskeln, om man inte tittar ordentligt och ser den skrovliga ytan.

Lösningen på detta då?
Operation! Inte bara ta bort lite hud och sy ihop utan även ta ut implantatet och även SurgiMendplattan, som vad det verkar inte har läkt fast i huden.

Så på fredag ska jag lägga mig på op bordet igen och kan förhoppningsvis åka hem samma dag, det är en snabb op och om jag slipper drän är det bara att gå!

Sedan skall mitt då tomma brösts hud få läka i lugn och ro! När huden läkt klart kommer jag få en bröstprotes att ha i bhn. Denna kommer jag få bära över sommaren, ja jag badar ju knappt ändå så mycket som jag arbetar.
Sedan skall jag få göra en ny op där de lägger in allt igen.

Jag lämnas härmed över till Elisabeth och Petras vård tills början av juni då jag skall träffa Inkeri och Ann igen. På fredag skall jag få träffa en annan kirurg då Inkeri har andra operationer.

Detta innebär några veckors sjukskrivning igen, men snabbare återhämtning. Äntligen få börja med sjukgymnastiken som jag väntat med, och när jag känner att det går promenera längre och tillslut cykla!
Glömde fråga om bilkörning men antar att det är samma - när det känns bra. Skall dock fråga om när jag kan bära ryggsäck.

Jag skall äta mina piller någon vecka till om allt går som det ska med läkningen. Får jag feber skall jag dock ringa avdelningen.

I morgon skall jag ringa Petra och boka in möten för kontroll, ringa och boka båtbiljetter, ringa Ann och fråga om ryggsäck och bilkörning och på kvällen skall jag ringa E13 och fråga när jag är välkommen och när jag skall opereras.

Känslorna? Ja, jag förväntade att de skulle behöva ta bort hela huden efter jag sett mig i spegeln igår och att jag skulle få transplantera hud från rumpan eller så. Jag blev glatt överraskad! Det skall bli skitspännande! Bidrar till studien gör jag i alla fall!
Visst är det tråkigt att det inte gått bra. Högra sidan har ju varit ledsen från början och Inkeri sa att jag inte kunde gjort något annorlunda. Men vilken resa jag får vara med om!

När vi åkte hem till Tyresö sa jag till sambon
- jag är skittaggad! Får man vara det?
Det är ju bättre att vara positiv i alla fall, jag förnekar ju inget precis.

Hade de sytt om ärret utan att ta ut implantatet hade det nog varit en längre återhämtning. Nu kan jag fokusera på att bli bra och komma tillbaka till mina sysslor!

Jag slipper Descutan duschen då bakterierna på huden redan är i såret. Så det är bara att duscha som vanligt i morgon! Yey!

/Sara


Cerazette + Dalacin = sant

Det gick så bra så!


Dalacinen ger en uppiggande syn i dosetten med sin rosa-lila färg!

Tillbaka till verkligheten

Morgonjouren!

Nyinköpt örontermometer och pillerfodral!



Efter jag fått lunch igår plockade jag ihop allt på mitt sängbord och bad att få något att fräscha upp mig med så jag kunde sätta på mig kläderna som legat i resväskan och väntat på mig.
Vilken fröjd! De hade en tvål som man inte behövde skölja bort och jag lättade på bröstbandet och tog bort den gamla vadden. Gjorde rent under armhålorna och satte ny vadd endast där det behövs. Under höger armhåla bak mot skulderbladet.
Lyckan att sätta på sig sina egna kläder!

Sedan när jag var klar lite efter 13 ringde jag Max, han hade blivit senare än tänkt. Jag frågade sjuksystern om jag kunde gå och handla på Apoteket och så sa ja visst!
Jag hissade ned sängen till originalposiotion ifall de ville bädda fick hjälp att kliva i min jackaoch skor. Så tog jag handväskan under armen och begav mig på min längsta promenad sedan jag lades in.

När jag kom till hissen så kändes det lite jobbigt men man är väll en fighter - ett ord som även sjuksystar använt utan att känna mig! Ned i hissen och mot entrén följd av blickar - ung tjej med flåttigt hår går som en tant med väskan under ena armen - I would look too!
Sen kommer det - frisk luft!!! Andas stora andetag och känner energin flöda medan jag riktar stegen mot Apoteket.

Inköpslistan har jag arbetat på rätt länge. Som med allt!
Första stoppet recept på Alvedon och Naproxen. Sedan kollade jag på pillerburkar, dosetter som de kallas. Apoteket har ju börjat med färgglada vecko- eller dagsdosetter men det kändes lite overkill att handla så att man färgkodar tider på dygnet. Sedan fanns de vanliga hederliga röda eller blå veckodosetterna med fyra per dag, men jag är ju ingen tant än. Men tillslut hittade jag den på bilden.


Som att köpa Apotekets dagsdosetter fast passande i ett fint etui. Fanns ett mindre som minipillerna fick plats i så nu har jag allt med mig!

Stod länge och pratade med personalen om febertermometer, jag är ju ryggliggandes så anal febertermometer är lite problematisk. Utvecklingen har ju gått framåt vad gäller termometer för mun och armhåla och de hade någon snabb som de använder på Astrid Lindgren. De hade även en som man scannar huvudet med (eller mat för den delen) för att ta reda på temp. Men det blev en örontermometer från Brown!

När jag kom till kassan hade jag lite förband och annat, receptläkemedel, dosett och termometer samt Apotekets hemapotek-burk. Jag har nog aldrig handlat på Apoteket för 1200 kr!

När jag väl fick kassarna insåg jag vad jag egentligen förstod när jag gick ned - lite för tungt att bära hela vägen upp, men jag han knappt sätta mig på en bänk och ringa innan jag såg Max och Jim komma gåendes. De hjälpte att bära upp allt och packa det tunga medan jag skrev ut mig.

Sjuksystrarna hade försökt ringa då de inte frågat om lov att bädda rent - men den tanken hade ju redan slagit mig och de hade bäddat rent så allt var frid och fröjd!

Vad jobbigt det var att åka bil! Satt för mycket på jackan och det skavde under armhålan. Max hjälpte mig så gott det gick. Jim pausade på Coop i Tyresö och handlade semlor.

Väl hemma så sätter jag mig i divanen. Katten som tagit sig mer och mer friheter och faktiskt går omkring överallt trots läskiga personer (ja det är Electra jag pratar om) kom ned och jag blev bara så glad över allt att jag grät en skvätt.
Vi åt semla och efter att ha laddat dosetten somnade jag på divanen medan Max spelade battelfield.

Max duschande mitt hår i ett av handfaten. Ylva lagade en fantastisk kvällsmat och sedan var det "Mia på gutö" och filmen "the ironlady" innan sängdags.

En katt har spatserat lite på mig men inte på tuttarna i alla fall. Jag somnade med benen i högläge på några kuddar, gjorde mig av med dem och har sovit resten lite hur som.

Kusin Amelie sa att
- du kommer bli bättre bara du kommer hem
och jag har aldrig promenerat så som jag gjort igår. Det var jobbigt att gå från sjukhussängen och till kaffevagnen med drenage, men utan drenage och hemma är jag lätt som en fågel, en något tantig sådan...

Vi får se vad denna dagen ger! Jim, Ylva och Felix ska till Åre och mummi kommer på besök (finns tre semlor i kylskåpet).

Ska nog äta lite frukost och placera mig i divanen för lite powernap. Medan Max vaknar till liv...

/Sara



Hemgång

Fy fan för drenage som läckt två gånger och är lite fast under implantatet!!! USCH!!!

Nu är alla borta i alla fall och jag ligger och väntar på papper och att kl ska bli lunch så jag kan klä mig och åka hem.

Inget duschande förrän i morgon bitti så uppfräschning när man kommer hem för nu luktar jag banne mig inte hallon.

Kom på i natt att jag glömt få tips och trix att ta sig upp ur sängen så sjukgymnasten var här och instruerade hur jag ska rulla över på sidan och häva mig med benens kraft och lite centripetal kraft!!!

Har sovit si så där tack vare ont i ländrygg och rastlösa ben så jag har funderat mycket om mycket. För ryggont ska jag göra "katt och ko" liggandes i sängen och vridningar. Ska även pilatesbolla lite också.

(Använder som ni förstår bloggen som komihåg)

Nej kanske ska plocka ihop grejer lite sakta... Sjukhusmysbyxor på för sista gången!

/Sara

Dag 7

För en vecka sedan träffade jag Inkeri för första gången och lades in senare på kvällen.

Igår brast det. Alla känslorna som samlats på den långa vägen jag gått med starka målmedvetna steg kom över mig. Allt för att det var sjukt gott med rårivna morötter. Jag kände av det redan på morgonen när ordinarie personal, kända ansikten, började dyka upp. När servicen gick från 50-100 % och jag bara ville gråta för att någon brydde sig. När man ringde på klockan behövde man inte vänta 20 min på sin ansvariga sjuksköterska skulle komma med morfin.
40 minuter om inte mer satt jag och grät i en handduk. Hade nästan lugnat ned mig när Max och Jim kom.
Felet med att inte ha duschat på en vecka är att ansiktet är fullt av salt så när man väl börjat gråta så svider det i ögonen och man måste gå och tvätta ansiktet innan man kan fortsätta.

Idag tog de ett drenage. Förmodligen den de hade tänkt ta igår. Det andra hade läckt lite under natten så de fick byta kompressen men det såg bra ut i övrigt.
Sjuksköterskan som tog drenaget i morse hade hälsat från Inkeri att jag kunde få permission med ett drenage men när jag sa
- jo fast jag har ju en katt
så sa sjuksköterskan att det inte är rekommenderat att gulla med katter med drenage inkopplat. Vilket bara underströk min tanke att inte åka hem förrän alla drenage är borta.

Inkeri har precis varit här och vi har pratat bröst och tejp. Jag har så som min syster ett droppformat inlägg - även fast det nu ser ut som strutar med all svullnad. Hon sa att de lagt som ett nät av SurgiMend och att de kommer ge rodnad ett tag men så länge jag inte har feber så är det ok. Tejpen får jag duscha i och skall inte bytas förrän det lossnat i kanterna. Inkeri hade ett fint ord för min hud som jag inte minns men sant är det syns vart plåster har suttit. Hon brättade att det är för att man tar bort lite hudceller i taget och gör man det för ofta blir det som sår.
Hon ska operera på annat sjukhus i morgon så vi ses inte förrän återbesöken. Så hon fixar recept till medicin och sjukskrivning 100% i sex veckor från operationsdagen. Jag kan sedan själv bestämma i vilken takt jag drar ned på den. Om jag känner mig ok efter andra återbesöket så ska jag prova på att hålla i körerna till att börja med, lagom att hålla koll på en sak per dag och slappa resten av tiden. Terminalen och yogan kommer jag garanterat vara sjukskriven från hela tiden, ett helt annat  arbete.

Jag har redan fått återbesöks tiderna och det blir Tyresö till minst den 10 mars då sista återbesöket är.

Jag blir så torr i mun och bihålor av morfinen att jag i detta nu sitter med papper i ena näsborren. Det var verkligen bara en tidsfråga.

Ska ta och byta det nu och äta min märkliga efterrätt. Kan bara beskriva det som en slags "vaniljpudding med kolasås". *skakar på huvet*

/Sara

Dag 6

Dagen börjar med att jag sovit förbi alvedonen igen.

Inkeri har precis varit här och de skulle ta bort ett till drenage. Nattsjuksköterskan hade dock ansett båda var lite i (vilket det hade varit om det inte varit en sådan op jag gjort) och inte satt dit någon påse, därav viste de ej vilket de skulle dra så jag får ha båda en dag till.
Hemgången flyttas fram men jag lider då inte. Hellre bli bättre här med sitthjälp än att Max måste häva upp mig på mornarna.

Smärtan under höger armhåla tittade hon på också och berättade att det var stygn där. Så det kan vara det som bråkar. Vilket också kan förklara att det är ljusare i drenaget mtp sårvätska.

Glömde såklart prata med henne om brösten men det får vi ta i morgon!

Om jag ska gissa så är det hemgång onsdag utan att någon sagt något. Har fått inbokat återbesök till kontaktsjuksköterskan Ann redan på måndag i alla fall!

/Sara

Dag fem

Drenagen får sitta en till dag just in case.
Jag har precis inte bråttom.

Har filosoferat om mitt intag av läkemedel då jag sov förbi kl 2 alvedonen igen och därmed vaknade i sämre skick än jag somnade i. Max och ett larm får hjälpa mig sen.

Frågade sjuksystern om det var något speciellt jag ska tänka på med sprutan och hon sa - tryck ihop huden och håll sprutan ca 30 grader när man sticker in, långsamt trycker ut innehållet och sedan drar ut halva i taget.
Min tanke var att den sköterska som gjorde det bäst utan att det blev ett blåmärke typ gjorde allt i räserfart säger mig att erfarenheten spelar in.
Min mage har fina små runda märken från alla förutom första iaf.

Hela jag kommer se ut som en krigszon!

Börjat få blåmärken på brösten nämligen! Träffade han som med Inkeri kollade och ritade inför operationen (som jag trodde även var med under men det var han visst ej). När jag såg blåmärket och utbrast
- men Gud vad snyggt!
Spann han vidare och sa
- ja och snyggare kommer det att bli! Blått grönt gul och så kommer det flytta på sig ned mot magrutorna!
Medan han pekade och visade.

Så på frågan - blev det snyggt? Så kan jag säga - inte idag? Tiden, gravitationen och min läkehud får utvisa!

Träffade kusin Amelie och så kom Pappa! Tillslut även Max såklart!


Utskrivning i morgon? Kanske det!

/Sara

Dag 4

Idag var hela personalstyrkan utbytt men fick återse sköterskan som tog hand om mig på uppvaket.
Aktiviteten igår lade sig på tuttarna idag och lite justering av bröstbandet lugnade det inte.

Tog och "tvättade" mig lite under armhålorna och bytte sjukhuskläderna. Första gången jag ser mig själv naken i badrumsspegel sen kvällen innan op. Just nu ser det ut som om man målar en romantiserad bild av vikingakvinna med bröstbucklor, som dess utom sitter skevt.
Ska prata med Inkeri på måndag om hur hon planerade mina nya bröst vad gäller val av inplantat och storlek.

Lisa gjorde sin op för lite mer än två år sedan och det har tagit så lång tid för skavanker att sätta sig så det är ingen som kan förutspå mitt resultat.
Så mycket jag har räknat ut så är de större än orginalen, vilket är troligt om jag hade 500 ml bröst genom att mäta utifrån och sedan tar med en muskel i beräkningen.

Alla mått är ju fantastiskt spännande! Hur många ml bröstvävnad hade jag egentligen? Var högra större och hur mycket? Är det inte måndag i morgon?

Blev inte av med några mer drenage idag men förmodligen i morgon.

Tänk att tiden gått så fort? Sov som en gris gjorde jag inatt iaf det var skönt! Har för första dagen känt hunger innan måltiderna också det om något är friskhetstecken!

/Sara

Dag tre

Dagen börjar med att jag fick två drenage mindre och bröstbandet blir något skönare att använda med bommulsvadd under. Jag gråter när jag berättar då det sved så mycket under ena armhålan och det inte hjälper med smärtstillande i momentana smärtor.

Sjukgymnasten kommer igen och vi pratar rörlighet och de få övningar jag skall börja med efter 3 veckor. Resten av rörligheten skall jag ta med Inkeri.

Läkare och sjuksköterskor fortsätter att berömma mina brösts status - dvs det läker bra!

Idag tog Max med kändisar på besök! De tre basarna från team Mojje: Julius, Jona och Oscar!!!
Härligt att prata gamla gotlandsminnen från 2006 och framåt. Och framförallt underhållningen!
Tre timmar senare och lite morfin i mitten är det dags för dem att gå - hungern och öl lockar.

Jag märker själv att andra patienter äter och beställer en kyckling med rotsaker och en av favorit sjuksköterskorna beordrar att jag skall få vinbärsgelé till - annars blir jag upprörd!

Nu jag ligger här och inväntar kvällsronderna.

Hunger är inget som existerar men bär mat serveras äter jag gladeligen. Borde vara morfinen som påverkar...

/Sara

Dagen efter

För 24 timmar sedan lät de mig veta att det var 10 min till operation. Då låg jag redan på uppvaket då det var samma lokal. Och hade träffat Inkeri och en kollega som skulle vara med och genomföra operationen. De ritade på mig och Inkeri konstaterade att jag hade långa bröst med vävnad högt upp så hon skulle få lägga snittet annorlunda. Jag träffade narkosläkare som gav mig en port vid handleden av alla ställen.

Väl inne fick jag träffa de som skulle hjälpa Inkeri och kollega med operationen. Ena sköterskan bad mig berätta vad vi skulle göra och jag sa att - vi ska ta bort det som kan bli ont i brösten och sedan lägga ett inplantat bakom stora muskeln, men vi ska inte sy ihop den med den lilla som jag aldrig minns vad den heter utan vi ska använda SurgiMend plattor. Förmodligen blir det ett snitt från armhålan till bröstvårtorna då jag har bröstvävnad högt upp så Inkeri visste inte om hon skulle nå.
- ja det var information det! Sa hon och log mot sin kollega.

Sedan fick jag antibiotika intravenöst och lite dropp. Narkosläkaren kom in och gav mig en dos motverkande illamående och en till som jag inte mindes. Efter det gav han sköterskan insomningssprutan och så fick jag syrgas. Sen gjorde han den finaste gesten: smekte mig på kinden med tummen, shit vad jag ville gråta!

Jag vaknar upp med en träningsverk i bröstmuskeln och lite svidande känsla här och där. Fyra drenage, två på varje sida.
Nya bröst...
10 ml morfin i doser och jag vill bara sova. De scannar urinblåsan och kör iväg mig i toalettanpassad stol till toan. Man vet vad man ska göra men det går inte. De fick kateter tömma mig efter andra försöket.
- ja det är sånt här vi pratar om här uppe!

När jag berättar att jag yogar säger hon - jag tyckte att det var något speciellt med dig!

Efter kl 16 kör de ned mig. Och så fort jag fått handväskan smsar jag Max och innan jag vet ordet av är Lisa, Max och Ylva där! Ylva tycker jag ser oförskämt pigg ut. Max tycker jag ser ut som skit men det kan jag ta!

När de gått känner jag mig låg men får tillslut mat som räddar kvällen.

Man blir ju helt hypokondrisk när man ligger såhär, fick lite lugnande så jag kunde somna tillslut!

Idag har Inkeri kollat till mig igen och meddelat att hon är ledig i morgon men på måndag vill hon träffa mig innan utskrivning. Då ena protesen hamnat högt har jag fått ett bröstband som skall hålla ned dem.

Nu ska jag vandra runt lite - min säng slutade fungera :)

/Sara

Operations-skjortan på!

Nyduschad! De har alltid varmvatten här iaf.

Studsade runt några gånger framför spegeln och konstaterade än en gång att det är mycket jag lämnar. Då jag är med i en studie om SurgiMend* fick jag fylla i ett frågeformulär om hur jag ser på mig själv nu, så kommer samma fyllas i efter operationen. Många 5or utdelades för utseende, sexighet och självkänsla med det jag har. Men så är det inte för utseendet jag gör detta heller, hade det varit så hade jag aldrig legat här. Därför har jag heller inte haft bråttom att lägga mig här.
Vetskapen om att det kommer slå hårt ifall förväntningarna är för stora är sjukt närvarande. Det är lika bra att tänka - kommer ej ha känsel och kommer se ut som skit tills allt satt sig. Men jag vet hur jag själv är, bara det bästa duger. Jag hoppas SurgiMend* är det bästa. Jag får i alla fall ha bröstvårtorna kvar... Huden kommer vara 100% min! Men hur nöjd...


*SurgiMend en variant av material kallat AMD (acellulära dermala matrix) som i detta fallet är en cellfri kollagenplatta av kalvhud! De kommer sy in materialet för att hålla upp protesen istället för att sy ihop kappmuskeln med någon annan muskel.


Jag är med en till studie! Normalt ger de antibiotika endast innan operation, nu skall jag även få doser efter för att se om det hjälper till att hindra eventuell inflammation. Eftersom jag är ung i situationen så vill de gärna ha mig med på lite allt möjligt. Men jag är nöjd!


Operation innan 30 enligt läkarna på Radiumhemmet men sanningen är kanske att jag i detta fallet är ung eller så inser de inte att det kommer vara fler unga. Min mutation kan ju inte vara så mycket annorlunda än de andra som bloggar där ute om samma sak.

Jag sa till Inkeri att lillasyster redan genomfört operationen och det skiljer 5 år. Lisa op november 2011, 20 år & 4 månader. Sara op februari 2014, 27 år & 6 månader.
Jag känner mig inte så ung i jämförelse så att säga!


Just det! Inkeri tog fram en massa "salladsskålar" mina tuttar rymdes i en 500 ml sådan! Dryga 1 liter tuttar! Det ni!
Ska bli intressant att höra sedan hur mycket de vägde upp när de väl fått ut fyllningen!


Tankarna fokuserar just nu medan jag sörjer att jag inte får frukost. Sista glaset vatten sveptes 5:37 och Descutan gör mig torr både ute och inne.

Narkosläkaren jag träffade igår var helfestlig! Då jag i ett formulär sagt JA till åksjuka sa han att jag ska få en extra bra dos innan så jag slipper spy som en gris!


Nu är det dags att lägga ifrån mig allt och låsa in det.


*pustar ut* tack för alla "sparkar i baken" - nu kör vi!

/adenalin Sara




Kvällen före...

Kl 8 i morgon händer det som jag förberett mig på i 3 år... Eller rättare sagt, sen vi satt i Uppsala 2006 och pratade om möjligheten till ärftlighet, när mammas tid på jorden rann ut i sanden.

Tänk att prata med sin pappa kan få tårar att bränna bakom ögonen. Pappa sa
- du vet att det är bara att säga till så kommer pappa direkt!
Min pappa är bäst! Han har alltid varit min hjälte precis som mamma var min hjältinna!
Hjältar föder hjältar så mycket vet jag om uppfostran. Den trygghet mina föräldrar givit mig hoppas jag kunna ge vidare till mina barn, även fast deras framtid kommer vara ett pussel de får hjälpa till med lite mer än andras. Precis som jag gör med min.

Storasyster hade gått förbi ett konditori med en tutt-tårta och sa att när jag kommer hem så är det tutt-tårta som det skall bjudas på! Landals i Hallsberg tar mer än gärna emot den beställningen.

6 veckor...
Min läkare Inkeri L. Schultz sa att det är så länge de rekommenderar en att vara borta.

Hur sjutton ska jag kunna vara borta så länge? Tre veckor längre än jag hoppats på, dvs tre mer körrep. som rinner bort... Aja, vi får se hur vecka 2 ser ut, sen får jag ringa runt...

/Sara 

Dagen före D

Idag träffar jag Inkeri som skall utföra operationen och vi får höra upplägget på besök och mat.

Det var kontaktsjuksköterskans plan att lägga in mig ikväll vilket jag packat för och hoppas på!

Ja, jag är redo! Hoppas bröstvårtorna får vara kvar och att operationen går smidigt.

Jag har försökt lägga upp en plan på maten mtp att jag inte får äta frukost i morgon... Dvs hur man spyr mindre när man vaknar. Men det är det jag är inställd på - spy som en gris!

Nej, bring it on!

/Sara


Snart så...

Idag är det magnetröntgen.

Monsterväskan är packad med Max och mina kläder samt medeltidskläder för halvvägsan. Lillväskan är packad inför operation om lite mindre än en vecka. Tillsammans med katten tog jag färjan i morse och allt står nu i svärföräldrarnas hus.
Jag har njutit av att för sista gången på länge burit väskor från bilen och upp i rummet. Alltid sådan som klarar sig själv. En sådan som kör på tills något är över och något annat tar vid.
Snart skall jag få äran att säga - nej jag kan inte och -kan du hjälpa mig? Kommer kännas märkligt, men helt i sin ordning.

/Sara

The Countdown

Var på mammaografi och ultraljud förra fredagen, om två veckor är det dags för magnetröntgen. Jag fick äntligen tag på alla som jag skulle få tag på inför operationen. Remissen som skickats till magnetröntgen var bristfällig så när jag fick remissen till operationen började arbetet med att boka in mig på allt INNAN operationen. Röntgen har skrivit ordentligt att det är operation veckan efter så att de vet att resultaten är prioritet. Men det fanns inget anmärkningsvärt när jag var på mammografi och ultraljud så det lär se fint ut i alla fall.
 
Läkaren som gör utraljudet är så rolig - Ja du har ju väldigt täta bröst.
Så som unga bröst ska vara, det är därför alla läsare där ute skall lära känna sina bröst så att ni vet vad som är onormalt ifall det sker förändringar.
 
Om tre veckor... tre veckor det är ju ingenting! Vi tog hand om tvätten igår sambon och jag och jag lade genast undan kläder i en resväska. Köpte DesCutan-lösningen till de sista tvättarna innan operationen redan när jag var på mammografin. Fick en Teddy-filt av storasyster i julklapp som packats ned också. Har letat fram ett par tofflor som jag tänkte ta med, behöver ta med raggsockor också...
 
Alla tankar cirkulerar kring det praktiska. Sprang runt och letade tröjor på rea som jag i provhytten provade genom att dra de över huvudet - se hur lätt de ramlade ned över axlarna och sedan sträcka ut armarna i ärmarna. Det blev två tröjor, en stor collage utan luva och dragkedja och en tunnare med trekvarts ärm.
 
Funderar på vad jag skall ha med till operationen...
 
Grejen är ju att jag är en aktiv och frisk tjej som aldrig ligger sjuk mer än tre dagar innan jag är på fötter igen. Nu skall jag förbereda mig på att vara utslagen i flera veckor! Alla mina körer som får vänta på min ankomst - jag blir stressad i alla fall. Och när ska jag få yoga igen? Funderar på att ta med mattan bara för att kan göra lite sittande yin eller något - men mest troligt är ju att jag tittar/sover till Heroes som kommit ut på Netflix.

Jag är tjejen som tar i tills jag spricker och nu skall jag bara flyta med... känns märkligt, minst sagt...
 
/Sara
 

Rädsla?

Jag har funderat mycket kring det min yogalärare sa... att yogafilosofin även innefattar att komma i kontakt med sina rädslor och bearbeta dem - att operera sig inte var att ta kontroll över sin rädsla. Klart jag blev besviken, den enda som sagt emot och inte vad stark du är som gör det. Men samtidigt förstår jag ändå vad hon ser.
 
Är det av rädsla jag operarar mig?
Det ena kan inte utesluta det andra. NEJ jag vill inte ha bröstcancer och riskera att lämna jordelivet för tidigt. OM jag fick bröstcancer skulle jag absolut vara rädd för mitt liv då den gått så hårt fram i släkten och morsan trots sin själsliga styrka inte rådde på den. Bara det faktumet - Mamma var stark men det tog henne ändå. Klart man är rädd. 
 
OM den skulle komma och hälsar på så kommer mitt svar på "tårtbit eller hela" bli BÅDA.
 
Varför vänta tills den tar en på sängen och man då får göra operationer följt av behandlingar följt av fler operationer när man i ett enda andetag kan ta bort det som kan bli ondska.
 
Är det den fega vägen? Att ta tjuren i hornen innan den ens har visat hur elak eller inte den är. Mammas var elak, den var groteskt, den var ursinnig och den krävde sin egen närvaro. Vad säger att min inte är det? Inte släktträdet i alla fall den säger att mellan 60-talet och 2006 så tog den alla som bar på genen.
 
Är det att gömma sig? Att säga nej tack inte i den här kroppen? Verkligen inte för den här kroppen kommer ge presenter till kommande generationer. Kommer jag vilja veta ifall mina bebisar har genen? Att jag kommer! Min sambo med vilket glädjer mig. Barn vet. Mer än vad vuxna förstår. De kommmer inte veta vem mormor var de vet bara historierna - de kommer inte veta hur det är att förlora sin mamma de vet bara att mamma har opererat sina bröst för de fungerar inte som andra mammors bröst.

Ska jag inte kan förbereda mig själv och mina barns framtid när min egen mor lagt förutsättningarna i knät på mig? Jo det ska jag! Vet jag hur jag ska förbereda barnen? Nej, för jag har aldrig haft några, det enda jag vet är att jag tror att vetskapen gör det lättare att ta beslut. Lättare för barnen att följa vetenskapen och är den framme på andra höjder än idag och de är 20 år och skall bestämma sig ifall de vill operera eller ej.
 
Kommer jag oroa mig - ja precis lika mycket som om jag inte skulle veta och gå och vänta på att de själva skulle ta beslutet att testa sig eller ej. Det är rädsla! Att oroa sig! Är det själviskt att ta reda på sina barns öde för sin egen oros skull? Det underlättar ju för mig då jag skall förbereda mina barn, för det är det de är i slutändan. Mina. Mammas beslut var att ge vetskap till sina barn - jag tänker detsamma.

Jag tänker inte oroa mig i onödan! Jag tänker inte gömma information. Jag tänker lägga fram fakta!

 
Faktumet just nu är att jag skall operera mig för att inte behöva oroa mig eller riskera min framtid.
 
/Sara

ADM

Det cellmaterial som jag förhoppningsvis kommer använda i min operation kallas ADM (acellular dermal matrix/matrices)

Gå in på pubmed.com och använd sökorden
ADM breast reconstruction
så hittar ni vetenskapliga publikationer avseende denna teknik som finns tillgängliga i nuläget.
 
/Sara

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Besökstoppen